sanraprivat

Jag har aldrig lyckats tagit mig enda upp. Vinden blåser ner mig varenda gång jag står högt.

Jag ramlar omkull och orkar nästan inte ta mig upp, det förflutna kommer ikapp mig och jagar mig tills jag slutar andas. Jag vill inte minnas, har förträngt det så länge. När mitt liv rasade 2006. Tänk att det redan är 5 år sedan. Snart iallafall.. 1 vecka efter att jag fyllt 18 om 18 dagar så är det 5 hela år som gått förbi.

Det är väl klart jag minns det som det vore igår, all gråt och skrik, paniken i rösten och alla slag mot den andra kroppen. har nog aldrig kännt mig så liten, jag blev ju vuxen för snabbt.

jag måste skriva av mig så jag får göra det här, på den privata bloggen. Där ingen dömmer mig, för ni vet vad jag gått igenom.

När jag föll ner och började skada mig själv så var det som en befrielse, någonting lättade ur mig. ja, folk tycker jag låter som en psykopat. Men dom som inte varit där i djävulens klor vet inte hur det är. Dom vet inte hur smärtan var att det fick gå så långt att jag ville öppna upp mig, ta sönder mig för jag var ju redan så trasig och äcklig på insidan. då kunde jag få vara det på utsidan med. Äcklig, ärrig. Folk kollade snett på mig, visste inte vad dom skulle göra. alla försök att fly härifrån men alltid varit någonting som tagit emot mig... Jag ville bara försvinna, men allt händer av en anledning. Jag är kvar och jag kämpar, men ibland, ganska ofta.. Så tänker jag och funderar varför jag är kvar, vad är det som var så roligt med det här? Att bara falla för varje gång jag själv tycker att jag gör fel.

tycker aldrig jag lyckas göra någon nöjd eller stolt, känner inte den där känslan innan den burriga och kalla kvällen 2006. Har aldrig riktigt fått tillbaka den känslan jag kände innan. Glömde bort hur det var att leva utan skam.