sanraprivat

du var min största kärlek, min bästa vän.

Jag var verkligen kär så jag gjorde mitt bästa, med att sluta med buisness, spliffen o pulvret i näsan

Kommer sakna dig, sista droppen spilld

Sista gången jag lämnade dig, var borta i sex veckor en gång men kom hem igen

Så jävla skönt att försvinna för en kväll med dig, fast jag lekte kurragömma med mig själv

Punkt slut, tack och hej – du ska ut, det var allt för mig

Jag gjorde allt för dig, du var allt för mig, så jävla svårt att förstå att det är tack och hej

Fast det var mitt egna val att dra, jag kunde inte ha dig kvar

Jag kunde inte stå och titta på hur du tog sönder mig sakta men säkert, det är säkert

Jag gick och sålde min själ till en drog

Ett hål i mitt hjärta, jag hoppas det läker

Jag orkar fan inte, en utav mina bästa och närmsta vänner ja jag vet inte ens hur jag ska förklara det?

Det känns lite tryggare, världen, genom mitt fönster.
hoppet hoppade av, så jag nådde botten idag.
En osynlig 17 åring vore allas dröm, men inte p ådet sättet när skeppet gått på grund
Blicken är tom, kapitel 17 är bara mörker.
Kroppen har panik och hjärnan ligger i samma band.
*låt mig inte sitta själv inatt igen, låt mig inte möta mina tankar som följer med hem
blickarna i korridoren skär som knivhögg i låren, det är sånt som får mig att överväga resan till båren.
tonåren, som skulle vara något bra.
Men jag förstår dom, det måste vara mitt fel.

Jag är så nära nu att bara bryta allt jag byggt upp och falla tillbaka till självdestruktiviteten igen, jag känner mig ensam. Liten. förstörd. Jag är så jävla rädd, jag ligger och skakar hela nätterna, jag gråter nästintill dygnet runt. Mitt huvud håller på att gå sönder totalt, skulle jag inte haft mer vett i mig själv så skulle jag bryta något ben på mig själv bara för att koppla bort smärtan i huvudet för några minuter bara.. Det var så sjukt länge sedan som jag inte hade huvudvärk, ni förstår att jag haft den sedan början av JULI!

Hellre ledsen med dig, än glad utan dig, yeah, men spelar det nån roll när sagan bara slutade?! 
Det var för oss som solen sken som guld och gick upp varje morgon för kärlekens skull. 

Jag fick höra häromdagen, allt som har gjort mig galen.
Jag orkar inte gå runt såhär längre.
Jag orkar ingenting längre..

Jag minns den dagen jag föll ner och jag blev sjuk
såg med andra ogön på min kropp, hur jag såg ut
kunde inte lyssa på de orden som än sas
att jag dög som den jag var
Jag tappa greppet greppet om mitt liv
och det enda jag fokuserade på va att gå ner i vikt
jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre
vänner reagera, men jag blåste bort de som vinden
Jag rassade i vikt, jag blev smal, jag blev liten
Men ingen kunde fatta vad det hela var som vitsen
jag ville bli smal, för att känna mig glad
trodde att maten jag åt fick mig att inte må bra
men nu i efter hand förstår jag hur det var
när jag nu kan se bilder och se hur smal jag var
trodde jag hade kontroll men jag tappade den helt
och om jag inte hade fått hjälp hade jag inte överlevt

Jag minns var det hela
vad som startade allt
jag skulle straffa mig själv för att jag kände mig så kass
jag sa till mig själv
att när jag har nått en gräns
så kan jag sluta och få vara lycklig igen
jag vågade inte berätta fasten jag ville ha hjälp
och att mitt mål var 40 kg det skrämde mig
jag bollades med tanken när jag kände mig så dum ibland
jag visste jag inte var fet men jag hade redan satt mig fast
kunde inte ta mig ut
jag var så less på all ångest

Jag bryter ner mig totalt, jag gör bort mig och sårar min familj..
Jag var ju ut och drack igår med massa kompisar, jag hade riktigt roligt tills festen tog slut och jag blev så tvungen a tt smsa min pappa som inte var glad på mig, det var inte min mor heller..

Jag vet inte vad jag håller på med.. Jag bryter ner mig själv totalt igen, istället för att ta mig an mina problem så dricker jag bort dom..

Jag har ju som några vet om haft ett svårt tryck i mitt huvud i över 2 månader, det är så att jag ligger och grinar nu på nätterna och dagarna för jag står verkligen inte ut..Jag har svimmat under denna tid också. Jag var till vårdcentralen nu för 3 veckor sedan och då fick jag Diclofenak utskrivet. Dom hjälpte mot huvudvärken men trycket kändes precis som vanligt.. Det var ju det jag ville ha bort! Men jag fick sluta med dom pga att jag började må illa och det hjälpte ju inte så mycket endå.
Så idag fick jag åka till sjukhuset, vi gjorde lite undersökningar. Så nu har jag fått två till remisser då jag ska få åka upp och göra lite mer saker.
Dom vet inte vad det beror på dom här sakerna, och det skrämmer mig.. Riktigt mycket.
Jag tror jag aldrig varit såhär nära på att bara skita i allt på flera år. Det känns som att jag vill ge upp innan ens dom ''riktiga'' svaren kommer. Just nu är det bara massa tankar och förhoppningar som ligger kvar.

jag är så rädd för mig själv ibland, rädd att falla tillbaka till den jag en gång var.
Den där tjejen full med ångest och panik.
tänkte tillbaka ofta på den jag var då, på hur min familj mådde under den tiden, mina vänner.
Hur stog dom ut? jag förstår faktiskt inte det.

2006 så rasade hela mitt liv och jag kommer nog aldrig någonsin kunna gå vidare från det.
Jag säger inte att jag förlåtit det som hände, men jag gick vidare, släppte det lite bakom men det kommer alltid finnas kvar, jag kommer ju alltid minnas det. Hur allting förstördes pågrundutav en enda kväll, om jag hade stannat hemma den kvällen, stannat med min kompis så hade det inte hänt.
Men nu hände det och jag måste leva med det, varenda eviga dag resten av mitt liv, 5 år har gått och jag har inte bearbetat detta ännu, det kommer fram då jag minst anar det. Det förstör mig sakta men säkert och det känns som att mitt psyke håller på att brytas ner igen..

Just sånna här dagar, så saknar jag oss.
Saknar att bara titta på dig, känna att det spelade ingen roll om jag låg i sängen och du satt vid datorn och spelade så visste jag att jag snart skulle få hålla om dig. Jag visste att du var min, jag vill vara med dig hela tiden. Jag saknar oss, och jag försöker intala mig själv att det är bäst såhär, jag gör verkligen det!
Men just idag, så är det en utav dom många dagar som jag bara ligger inne och gråter för jag vill så mycket mer än det här. Att det ska vara såhär...

Ett ungt liv blir snart ett gammalt.
Finns det någon som kan höra min röst?
Inga tårar tränger igenom mitt skal
Men jag undrar ibland om jag är dömd ifrån start.