sanraprivat

Det känns lite tryggare, världen, genom mitt fönster.
hoppet hoppade av, så jag nådde botten idag.
En osynlig 17 åring vore allas dröm, men inte p ådet sättet när skeppet gått på grund
Blicken är tom, kapitel 17 är bara mörker.
Kroppen har panik och hjärnan ligger i samma band.
*låt mig inte sitta själv inatt igen, låt mig inte möta mina tankar som följer med hem
blickarna i korridoren skär som knivhögg i låren, det är sånt som får mig att överväga resan till båren.
tonåren, som skulle vara något bra.
Men jag förstår dom, det måste vara mitt fel.